Bratzfamiljer och Mam(m)akomplex.

Ibland när man ligger och ska somna så brukar jag fundera lite hit och dit. Det är väl någon form av kvällsterapi där man förtvivlat försöker tömma hårddisken inför nästa dagsportion av diverse menlöst vetande och upplevelser.

Mam(m)akomplexet kommer ifrån att jag under en period har fått "ärva" några nummer av tidningen av min goda vän Ingrid. Jag ska inte läsa den typen av tidningar. Det är inte bra för varken mig eller min familj. Plötsligt får jag för mig att vi borde vara lite chicare och att jag borde jobba med att få ett rosa skimmer omkring mig...funkar sådär kan jag avslöja.

Jag är sååå lättpåverkad av att jag borde och kanske skulle. Tidningen är enligt mig helt ok. Finns en del bra reportage och så, men...ja vet inte. Något hos den tidningen får mig att känna mig lite obekväm. Inte riktigt rätt på något sätt. Ni vet den känslan man kunde få när man kom till skolan i de där rätta byxorna men det var ändå inte bra. Hoppas nu att någon känner igen sig annars kan det bli pinsamt här.

Tidningen är också "storstadsbunden" på något sätt. Förutom de reportage då när det blir semester och storstadsfamiljerna ska ut till oss som bor i spenaten.

Detta leder oss då in på dagens historia. Min äldsta dotter älskar Bratz. Ja kärleken börjar svalna med har varit så het och passionerad. Jag för min del har svårt att lita på någon vars fötter är avtagbara samt att kroppens proportioner skulle vara som att en vattenmelon skulle ha tandstickor som ben och kropp.

Men härodagen hände det. Jag träffade 2 levande Bratz. 2 åringen och jag bestämde att vi nog ville ha lite "sipps" som hon säger. Vi packade in oss i bilen och drog till "tappen". Väl framme inser jag att ungen ser ut som en lerdekorerad gräddbakelse. Dagen till ära så är lilltösen iklädd en rosa ballerinakjol med vit topp samt gummistövlar, solglasögon och insmetad med lera och jord.

Försent att ångra sig. In i affären och där står dom. Bratzdockorna... en blond och en brunett.
Ögonmakeupen på dom skulle få Charlotte Perelli att bli grön av avund. Vi väljer en chipspåse och ställer oss i kön efter dockorna.

Då vänder sig den blonda Bratzdockan om och ler mot min skitiga 2 åring.

- Men gud vilken liten söt unge, säger hon. Titta på henne Michelle.
- Åh hon är så söt, säger brunettbratzen. En riktig liten på landet unge.

Det är då det händer. Den blonda bratzdockan vill klappa min 2 åring. De som inte känner henne vet inte att hon har massor av integritet. Henne klappar man inte hur som helst på.
När den blonda bratzdockan precis har lagt handen på hennes lilla skitiga huvud så väser min onge: "Passa dig"!

Bratzdockorna blir helt ställda. Man ser att de tror att hennes huvud ska börja snurra och att hela butiken ska levitera eller något i den stilen. De vänder sig i alla fall om och varken säger något eller rör sig innan de betalat.

Kvar i affären står jag, full i skratt.

Vi packar in oss och åker hem. Väl hemma igen inser jag att jag har gått på det. Jag har gått på det där om perfekta stylade hem och moderiktiga ungar. Nä nu får det räcka. Här hemma lever och bor vi. Det är rörigt och hemtrevligt men det är vårt. Inte ska jag bli påverkad av något som är så långt bort från min verklighet. Vi tycker om att ha gäster och vi gillar när det är fullt med ungar. Känns nästan som jag blivit lite upplyst. Sen är jag ingen" rosaskimmermamma." Jag har humör. Ibland ryar jag och gormar men allra allra mest älskar jag och pussar.

Vill också förtydliga att jag gillar Charlotte Perelli och att jag inte föraktar varken tidningen "Mama" eller de som gillar den. Fast Bratzdockor litar jag inte på.

Må väl!