Nu börjar jag bli insnöad....

....och då är det på att få börja laga mat och baka igen. Vi är inne på vecka 9 utan kök och på vecka 11 utan hallar. Hmmm, börjar bli tufft och nu är det målning i helgen som gäller och slipning och upp med vävtapet och....
Ja listan kan göras lång. Börjar också suga i mig efter att få börja pynta och ska till Gamla Stallet i helgen för lite inköp och inspiration. Helt underbart mysigt!

Sedan har jag snöat in på hästar. Åh så jag saknar mina hästar! Har alltid haft hästar och ridning omkring mig, men nu har det varit uppehåll ett tag. Önskar mig så en egen häst och gärna då en P.R.E eller Andalusier. Har hittat en sida som heter Andalusitano och har helt fantastiska hästar. En svensk tjej som förmedlar. Jag SKA ha en därifrån! :-)

Må väl därute!

Ps Bilden är från den sidan och hästen heter Violin, en jag så gärna skulle vilja ha Ds

Dags igen

Kände att det var dags att skriva lite.
Har haft en tuff period. En lång tuff period t o m. Resultatet av den tuffa perioden var att en bit av mig gick sönder, en ganska stor bit. En dag sa det liksom krasch, bom och bang. Där stod jag, trasig och fungerade inte. Försökte fumla ihop bitarna och laga mig själv.

Jag som alltid kunnat ordna allt, fixa allt, alltid sagt jajamän det ordnar jag. Jag kunden inte ens fixa mig själv. Kunde inte fixa det enklaste som att gå in i en affär och handla med massa folk runt mig. En månad senare sitter jag här och är lite mer ihoplimmad. Försöker med hjälp av kurator hitta de trasiga bitarna och sätta dem på plats igen. Den här gången så ska de förhoppningsvis limmas fast varsamt och rätt.

Det finns inga garantier för att jag inte ska gå sönder igen, men nu har jag börjat hitta och förstå vad det är som har tagit sönder mig.

Är fullständigt proppad med skuldkänslor, avsky för mig själv, en hopplös känsla av total otillräcklighet och detta mixat med en stor portion trötthet, en otroligt stor trötthet.

Har så länge kämpat med att ordna det för alla här hemma. Utan att gå in på detaljer om vad jag har kämpat med så har jag gjort allt jag kunnat för att alla ska må bra här nere och att flytten skulle fungera för alla. Har inte fungerat så bra för mig och för vår äldste.

Tänk alla tankar man har om vad som kan gå fel, hela tiden och hur lite positiv jag har varit. Det är lättare med katastroftänk, svarade jag min kurator när hon frågade varför jag alltid tror det värsta. Man blir försäkrad då, fortsatte jag, försäkrad mot att bli besviken.

Vet ni, jag har sakta börjat inse att jag faktiskt är bra. En toppenbra mamma, fru, dotter, syster och vän. Jag vill inte tappa bort mig igen och nu försöker jag hitta saker runt mig som hjälper mig att hålla fast i mig. Familjen är så viktig, men jag har insett att mår jag själv inte bra, ja då kan jag inte finnas där för dem som jag vill.

Idag är det en underbar dag här nere i skåneland och den dagen får baske mig symbolisera, hur löjligt den än låter, mitt nya tänk, soligt och luftigt och härligt!

Må väl därute.
Kram!


Ps Undrar när snön kommer ;-) Ds